...
andra gången det händer, att varenda jävel går bakom ryggen och inte kan öppna käften.
duktigt trött på det nu.
såra mig hellre med sanningen än gör mig lycklig med en lögn.
...
Allt är skit och jag orkar inte,
när allt jag gör bara blir fel.
gash <3
varför ska allt va så komplicerat? jag vet knappt vad jag vill längre. ååh. de här med kärlek, fack de. så jävla störigt, irriterande, sårande, hjärtekrossande, underbart. snälla, kan inte någon uppfinna en tankeläsar grejj? eller ngt. stör mig på att inte veta ett skit. . . nej, tacka gud för att jag har världens finaste vänner.
<3
att kunna hitta ut ur den där mörka världen, är verkligen inte det lättaste. att ens se något ljus är ungefär lika svårt. det skär verkligen i hjärtat att veta att folk mår lika dåligt som jag gjode, att det är exakt samma för de. det är verkligen hemskt att se folk så , tro mig. och sen att man inte kan göra så mycket åt det, mer än verkligen finnas där för den. men sen folk som man inte känner så värst bra, som man egentligen känner att man behöver snacka med, eftersom att den kanske inte har så många att snacka med, hur fan gör man då? för något av det värsta som finns är att se folk jag bryr mig om må dåligt. för i den sitsen de sitter i, den vill ingen sitta i, tro mig. man slutar leva livet helt enkelt. man slutar äta och dricka, man slutar skratta, man tappar allt, för det är verkligen så, att hjärtat värker och man vet inte var man ska bli av eller vad man ska göra. man vill inte gå upp på morgonen, man vill inte umgås med kompisarna, man vill bara ligga där hela dagen och gråta ut alla fucking känslor. men ändå, så vill man gå upp, man vill va med kompisarna och man vill verkligen inte ligga där och böla hela dagen, man vill få tillbaka sitt liv. men det är lättare sagt än gjort. då kommer man ofta till de där tankarna "duger jag inte?" och "vad är felet på mig?" och man börjar även undra, över alla dessa löften man fått, och alla gånger man fått höra hur mycket den älskar en och att den inte klarar sig utan en, men sen helt plötsligt är allt det borta? borta med vinden, och man står där , ensam och övergiven. då är det väl klart som fan att man börjar undra, vad man gjorde för fel. visst, man kommer tillbaka mer och mer så småingom, men dock inte exakt som samma. på utsidan är man densamma, men på insidan så är man rädd. rädd för att börja om på nytt.
